Logofon

Årtiondets album 2000-2009

brvte — Sun, 07 Feb 2010 16:15:38 +0000

Mayhem – Ordo ad Chao (2007) Spotify
Deathspell Omega – Kénôse (2005)
Fanisk – Noontide (2003)
Drudkh – Forgotten Legends (2003)
Katharsis – World Without End (2006)
Menace Ruine – The Die is Cast (2008)
Trollmann av Ildtoppberg – Arcane Runes Adorn the Ice-Veiled Monoliths of the Ancient Cavern of Stars (2003)
Alcest – Le Secret (2004)
Malicious secrets – From the Entrails to the Dirt (2005)
Paysage d’Hiver – s/t (2001)
Draugnim – Northwind’s Ire (2008) spotify
Deathspell Omega – Si monumentum requires, circumspice (2003)
Sleep – Dopesmoker (2003)
Funeral Mist – Salvation (2002)
Have A Nice Life – Deathconsciousness (2008)
Neurosis – A Sun That Never Sets (2001)
Velvet Cacoon- Genevieve (2004)
Drudkh – Blood in our wells (2006)
Sunn O))) – Oracle (2007)
Electric Wizard – We live (2004)
Sieghetnar – Erhabenheit (2009)
Nadja & Black Boned Angel – Christ send light (2008)
Darkspace- Dark Space I (2003)
Stabat Mater – Above Him (2005)
Nile – In their darkened shrines (2002)

Fearthainne – s/t (2009)

brvte — Sat, 18 Jul 2009 16:23:26 +0000

Amerikanska Fauna är ett av de senaste årens mest intressanta black metal-band. De två släppen Rain (2006) och The Hunt (2007) visade tecken på både vision och stor talang men samtidigt en svårhet att få folk/primal-konceptet att fullständigt hålla igenom hela de entimmeslånga spåren.

De anonyma medlemmarna i Fauna utgör hälften av folk-projektet Fearthainne (iriska för ”regn”) som i likhet med Drudkh (Pіsnі Skorbti і Samіtnosti/Songs of Grief and Solitude) strukit elektroniska element ur visionen helt och hållet till förmån för gigantiska spår av långsam och vacker ritualistisk folkmusik. Spåren från black metal och ambient-scenerna är framförallt strukturell, låtarna följer en stegvis progression där varje tema och stycke får ge plats åt ett annat utan att återkomma i form av vers/refräng. Dubbelalbumet öppnas av ett massivt intro (Awaken) komponerat av Chet Scott — känd bland annat för att skapa drone/doom inspirerat av nordamerikansk indiankultur under namnen Blood of the Black Owl och Ruhr Hunter — som följs av fyra över halvtimmeslånga spår, var och en tillägnade en av fyra hednafestivaler för årstidernas brytpunkter (sommarsolstånd, höstdagjämning osv.).

Med endast enkla medel i form av gitarr, slagverk, violin, hackbräde (ett sorts stränginstrument) och omväxlande kvinnlig/manlig sång (den senare spöklikt påminnnande om Steve von Till) lyckas strävan att frammana de regnvåta skogarna i nordvästra USA utan det blir tråkigt (återigen, varje spår är trots allt +30 min). Till skillnad från tex. Ruhr Hunter så verkar inte estetiken bygga på någon utpräglad ursprungskulturell tradition, utan verkar till största del ha sitt arv från vit americana, vilket gör att primalsymbolismen (”The deer has fallen so that we may live”) känns aningen överdriven snarare än autentisk. Valet att enbart använda akustiska ljudkällor (förutom introt) är desto framgångsrikare och skapar en organisk ljudbild och tyngd som jag ofta saknar i mer ambientbetonade projekt med liknande anspråk. Ändå är det som framför allt annat gör Fearthainne till en unik upplevelse de intressanta kompositionerna, som i sin sparsmakade enkelhet ändå belönar upprepade lyssningar.

mediafire

Velvet Cacoon – Anise Royale (guitar tracks)

brvte — Wed, 25 Feb 2009 19:51:43 +0000

Velvet Cacoon deserve som sort of troll-of-the-decade award for putting the internets through more than two years of frustration and despair. It now appears that Atropine, a completely ambient record, is again delayed but will be released ”soon”. P aa opal poere p.33 (or whatever) was the code name for a black metal/shoegaze record that was going to be called Anise Royale but Josh, the person behind the band, decided to never finish the project. He did however post the guitar tracks (some with bass) on the Full Moon Productions forum a while ago and I have reuploaded the files for anyone interested. These are not fake and regardless a quite tragic hint of what could have been an exceptional record. In fact, some tracks like Marylux are quite enjoyable even in their present stripped-down state.

Oh and the images in my previous posts about VC have turned out to depict a person completely unaffiliated with the band (and for all I know the one probably does as well, I just like it a lot).

Download

Hej Vinterland

brvte — Mon, 23 Feb 2009 15:08:30 +0000

Efter nedanstående hyllning till Immortal måste jag innan våren kommer bara tipsa om att två låtar från Paysage d’Hivers kommande släpp Das Tor ligger uppe på deras myspace. PdH är också i full färd att återutge hela sin demokatalog på egna bolaget kunsthall, där flera låtar går att ladda ner gratis. Både Ewig leuchten die Sterne och Schnee III komponerades till stora delar under PdHs i mitt tycke bästa period, vilket kanske märks tydligast i den fantastiska violinens återkomst (från spår som Welt aus Eis). PdH har varvat otroligt stämningsfulla black metal-epos med krispiga elektroniska verk (t.ex. Koenig winter) som också är väl värda en lyssning.

Cheers to Metal do Inferno for excellent rips of the two unreleased tracks!

Frostdemonstorm

brvte — Thu, 29 Jan 2009 09:23:56 +0000

När Immortals första nya skiva sen 2002 kommer ut senare i år kommer kanske de flesta inte komma ihåg att det fanns en tid då Immortal inte var en photoshopmem utan gjorde musik som var som från en annan dimension. På skivorna Pure Holocaust (1993) och Battles in the North (1995) manifesterade de oskiljaktiga Bergenborna Abbath Doom Occulta och Demonaz Doom Occulta sin vision om fantasilandet Blashyrk, en värld där en sorts evig psykedelisk vinter råder. Under denna era var Immortals musik fortfarande en otyglad kakofoni av våldsamt dynamiska slagverk och gitarriff som avlägsna ekon av en underbart vacker symfoni i en dånande snöstorm. Abbath’s röst – kärv som skare - flaxar över den ”battlade” produktionen och reciterar Demonaz (lika skicklig med en B.C. Rich i handen som med synonymlexikonet) säregna poesi.

A spectral spiritkingdom rise
In stormscreens covered by eyes
Night emits its shadow
There is no difference
Between the ravens

(Cursed realm of the winterdemons)

Immortals artistiska storhetstid fick ett lite ironiskt slut när Demonaz drabbades av kronisk tendinitis i båda handlederna, en direkt effekt av att spela gitarr i för kalla miljöer. Abbaths låtskrivartalang började nu ostyrigt hämta allt mer inspiration ifrån klassisk heavy metal, något som kanske gjorde bandet större i Tyskland men resulterade i fundamentalt ospännande album som Sons of the Northern Darkness och Damned in Black. Förutom hans avbilds parallela liv på internet kan Abbath ibland även ses göra Lemmy-imitationer med sitt hobbyband Bömbers.

Till skillnad från de andra stora norska banden från det tidiga nittiotalet (Mayhem, Darkthrone, Burzum, Emperor) gav inte Immortal upphov till någon egen subgenre, i alla fall inte i den mån att de fick horder av efterföljare, och detta berodde kanske på deras stil är så svår att emulera. Ändå så kan man höra deras influens i så vitt skilda stilar som Paysage d’Hivers vinterdyrkan och Deathspell Omegas kanske lite väl knixiga bisvärmsattack i förrförra årets Fas – Ite, Maledicti In ignem Aeternum.

In the battlesky, we lie estranged
-Kings of the ravenrealm
We trample bejeweled thrones of the earth
In an age underdreamed of
Viewing myriad battles
-Yet our eyes sparkling, strident with strength

(Battles in the North)

Myspace – Pure Holocaust – Battles in the North

Grouper – Dragging a dead deer up a hill (2008)

brvte — Thu, 15 Jan 2009 22:45:28 +0000

Där Groupers tidigare skivor har bestått av drömsk shoegaze med droneinslag är nya Dragging a dead deer up a hill till ytan betydligt mera naken och konventionell. Borta är syntmattor och basborduner och kvar är inte så mycket mer än Liz Harris staplade sångstämmor och gitarr. Bakom den rogivande fasaden finns dock en krypande känsla av oro, en dissonans i struktur snarare än klang, med den ensamma gitarrens lite nervösa anslag som ständig påminnelse. Det är helt vanliga poplåtar, men poplåtar som blivit dekonstruerade kring Liz utdragna sångteman på ett sätt som bitterljuvt återuppväcker och bevarar idealen från Groupers dronerötter.

Myspace – Megaupload

Årets bästa skivor

brvte — Tue, 06 Jan 2009 12:22:28 +0000

1. Nadja & Black Boned Angel – Christ Send Light (drone/doom/crushpop)
2. Have A Nice Life – Deathconsciousness (shoegaze/drone/postpunk/indiepop)
3. Nightbringer – Death and the Black Work (ortodox black metal)
4. Panopticon – Panopticon (atmosfärisk black metal/crustpunk)
5. Menace Ruine – The Die is Cast (hippie-drone)
6. Deathspell Omega – Chaining the Katechon (progressiv black metal)
7. Nadja – Long Dark Twenties (shoegaze)
8. Pyramids – Pyramids (shoegaze/experimentell metal)
9. Darkspace – Dark Space 3.0 (ambient black metal)
10. Sunn O))) – Domkirke (drone doom/ambient)

Kommer säkert ändra mig.

Panopticon – s/t (2008)

brvte — Mon, 05 Jan 2009 13:50:56 +0000

Enpersonsbandet Panopticons beskrivning av sin musik som ‘anarcho pagan black metal’ väcker nyfikenhet. Pagan metal brukar beteckna en sorts undergenre till black metal och är en benämning som mest är förknippad med extremhögerband från östeuropa, men Panopticon står musikaliskt ganska långt ifrån den scenen och har uppenbarligen ett helt motsatt politiskt budskap till avarter som NSBM.

Det som är gemensamt är viljan att använda genrens mättade ljudbild till att ge liv åt en romantiserad förflutenhet, ofta med vemod och ett revolutionärt/reaktionärt budskap. Det jag finner mest intressant och berörande i Panopticon är den kollision mellan den urbana politiska samtiden och en primitivistisk längtan som hintas redan i genredeklarationen. Den betonghårda verkligheten gestaltas oftast av blytunga crustpartier och olika politiska samplingar, medan den hedniska naturlängtan tar sig uttryck i vacker och intensiv black metal. Redan i introspåret tas vi via gatans larm och konflikt till ursprungets kall till resning i form av tribalistiska slagverk, för att slutligen höra Emma Goldman deklarera anarkismens filosofi med rundgången från A.s nedstämda gitarr i bakgrunden. Black metal-estetiken i sig har mest likheter med sentida nordamerikanska band som Weakling och Wolves in the Throne Room, med flera paralella underströmmar som turas om att agera någon slags melodi i en böljande struktur. Som starkast blir det i spåret ”…speaking…” som med postrocksklanger och blastbeats vill skildra förslavade djurs stumma klagan (vad är mer allegoriskt för anarkoprimitivistisk frihetskamp än djur i bur?).

Det enda problemet med skivan är att även om DIY-mentaliteten när det kommer till produktion (och allt annat) skapar en väldigt omedelbar atmosfär så är det ganska krävande antalet gitarrstämmor ibland snudd på ohörbara. Som debutskiva är den mer lovande än fulländad, men har en energi och känsla av blodigt allvar som inte har funnits på BM-scenen på väldigt länge.

Lyssna och köp på myspace – rapidshare 1 – rapidshare 2

Ufomammut – Idolum (2008)

brvte — Sat, 03 Jan 2009 14:50:58 +0000

Jag föreställer mig att det här med att spela monoton psykedelisk doom inte är helt lätt — alla riff håller ju liksom inte för att spelas i mer än fem minuter. När Italiens Ufomammut i sina bästa stunder (Stigma; Stardog; Ammonia) pulserar i precis lagom otakt med ens blodomlopp och obevekligen pokar en strax över den centrala tyngdpunkten finner man sig till slut ofta med höfterna i någon sorts primaldans och pupillerna i bakhuvudet. Att Idolum som helhet sen inte lämnar något bestående intryck, minne eller mersmak är väl kanske bara som vilken god ritual som helst.

Och så är ju det här med bandnamn mycket viktigt.

Lyssna på myspace – Rapidshare

Deathspell Omega – Veritas Diaboli Manet in Aeternum : Chaining The Katechon (2008)

brvte — Mon, 08 Dec 2008 16:40:17 +0000

”Han för mig i vall på gröna ängar,
han låter mig vila vid lugna vatten.”

Rapidshare