Frostdemonstorm torsdag, Jan 29 2009 

photosession_1995_battles_in_the_north_05

När Immortals första nya skiva sen 2002 kommer ut senare i år kommer kanske de flesta inte komma ihåg att det fanns en tid då Immortal inte var en photoshopmem utan gjorde musik som var som från en annan dimension. På skivorna Pure Holocaust (1993) och Battles in the North (1995) manifesterade de oskiljaktiga Bergenborna Abbath Doom Occulta och Demonaz Doom Occulta sin vision om fantasilandet Blashyrk, en värld där en sorts evig psykedelisk vinter råder. Under denna era var Immortals musik fortfarande en otyglad kakofoni av våldsamt dynamiska slagverk och gitarriff som avlägsna ekon av en underbart vacker symfoni i en dånande snöstorm. Abbath’s röst – kärv som skare –  flaxar över den ”battlade” produktionen och reciterar Demonaz (lika skicklig med en B.C. Rich i handen som med synonymlexikonet) säregna poesi.

A spectral spiritkingdom rise
In stormscreens covered by eyes
Night emits its shadow
There is no difference
Between the ravens

(Cursed realm of the winterdemons)

Immortals artistiska storhetstid fick ett lite ironiskt slut när Demonaz drabbades av kronisk tendinitis i båda handlederna, en direkt effekt av att spela gitarr i för kalla miljöer. Abbaths låtskrivartalang började nu ostyrigt hämta allt mer inspiration ifrån klassisk heavy metal, något som kanske gjorde bandet större i Tyskland men resulterade i fundamentalt ospännande album som Sons of the Northern Darkness och Damned in Black.  Förutom hans avbilds parallela liv på internet kan Abbath ibland även ses göra Lemmy-imitationer med sitt hobbyband Bömbers.

Till skillnad från de andra stora norska banden från det tidiga nittiotalet (Mayhem, Darkthrone, Burzum, Emperor) gav inte Immortal upphov till någon egen subgenre, i alla fall inte i den mån att de fick horder av efterföljare,  och detta berodde kanske på deras stil är så svår att emulera. Ändå så kan man höra deras influens i så vitt skilda stilar som Paysage d’Hivers vinterdyrkan och Deathspell Omegas kanske lite väl knixiga bisvärmsattack i förrförra årets Fas – Ite, Maledicti In ignem Aeternum.

In the battlesky, we lie estranged
-Kings of the ravenrealm
We trample bejeweled thrones of the earth
In an age underdreamed of
Viewing myriad battles
-Yet our eyes sparkling, strident with strength

(Battles in the North)

MyspacePure HolocaustBattles in the North

Grouper – Dragging a dead deer up a hill (2008) fredag, Jan 16 2009 

grouper-draggingadeaddeerupahill

Där Groupers tidigare skivor har bestått av drömsk shoegaze med droneinslag är nya Dragging a dead deer up a hill till ytan betydligt mera naken och konventionell. Borta är syntmattor och basborduner och kvar är inte så mycket mer än Liz Harris staplade sångstämmor och gitarr. Bakom den rogivande fasaden finns dock en krypande känsla av oro, en dissonans i struktur snarare än klang, med den ensamma gitarrens lite nervösa anslag som ständig påminnelse. Det är helt vanliga poplåtar, men poplåtar som blivit dekonstruerade kring Liz utdragna sångteman på ett sätt som bitterljuvt återuppväcker och bevarar idealen från Groupers dronerötter.

MyspaceMegaupload

Årets bästa skivor tisdag, Jan 6 2009 

1. Nadja & Black Boned AngelChrist Send Light (drone/doom/crushpop)
2. Have A Nice LifeDeathconsciousness (shoegaze/drone/postpunk/indiepop)
3. NightbringerDeath and the Black Work (ortodox black metal)
4. PanopticonPanopticon (atmosfärisk black metal/crustpunk)
5. Menace RuineThe Die is Cast (hippie-drone)
6. Deathspell OmegaChaining the Katechon (progressiv black metal)
7. NadjaLong Dark Twenties (shoegaze)
8. PyramidsPyramids (shoegaze/experimentell metal)
9. DarkspaceDark Space 3.0 (ambient black metal)
10. Sunn O)))Domkirke (drone doom/ambient)

Kommer säkert ändra mig.

Panopticon – s/t (2008) måndag, Jan 5 2009 

collapsepostersmall_editEnpersonsbandet Panopticons beskrivning av sin musik som ‘anarcho pagan black metal’ väcker nyfikenhet. Pagan metal brukar beteckna en sorts undergenre till black metal och är en benämning som mest är förknippad med extremhögerband från östeuropa, men Panopticon står musikaliskt ganska långt ifrån den scenen och har uppenbarligen ett helt motsatt politiskt budskap till avarter som NSBM.

Det som är gemensamt är viljan att använda genrens mättade ljudbild till att ge liv åt en romantiserad förflutenhet, ofta med vemod och ett revolutionärt/reaktionärt budskap. Det jag finner mest intressant och berörande i Panopticon är den kollision mellan den urbana politiska samtiden och en primitivistisk längtan som hintas redan i genredeklarationen. Den betonghårda verkligheten gestaltas oftast av blytunga crustpartier och olika politiska samplingar, medan den hedniska naturlängtan tar sig uttryck i vacker och intensiv black metal. Redan i introspåret tas vi via gatans larm och konflikt till ursprungets kall till resning i form av tribalistiska slagverk, för att slutligen höra Emma Goldman deklarera anarkismens filosofi med rundgången från A.s nedstämda gitarr i bakgrunden. Black metal-estetiken i sig har mest likheter med sentida nordamerikanska band som Weakling och Wolves in the Throne Room, med flera paralella underströmmar som turas om att agera någon slags melodi i en böljande struktur. Som starkast blir det i spåret ”…speaking…” som med postrocksklanger och blastbeats vill skildra förslavade djurs stumma klagan (vad är mer allegoriskt för anarkoprimitivistisk frihetskamp än djur i bur?).

Det enda problemet med skivan är att även om DIY-mentaliteten när det kommer till produktion (och allt annat) skapar en väldigt omedelbar atmosfär så är det ganska krävande antalet gitarrstämmor ibland snudd på ohörbara. Som debutskiva är den mer lovande än fulländad, men har en energi och känsla av blodigt allvar som inte har funnits på BM-scenen på väldigt länge.

Lyssna och köp på myspacerapidshare 1rapidshare 2

Ufomammut – Idolum (2008) lördag, Jan 3 2009 

ufomammutJag föreställer mig att det här med att spela monoton psykedelisk doom inte är helt lätt — alla riff håller ju liksom inte för att spelas i mer än fem minuter. När Italiens Ufomammut i sina bästa stunder (Stigma; Stardog; Ammonia) pulserar i precis lagom otakt med ens blodomlopp och obevekligen pokar en strax över den centrala tyngdpunkten finner man sig till slut ofta med höfterna i någon sorts primaldans och pupillerna i bakhuvudet. Att Idolum som helhet sen inte lämnar något bestående intryck, minne eller mersmak är väl kanske bara som vilken god ritual som helst.

Och så är ju det här med bandnamn mycket viktigt.

Lyssna på myspaceRapidshare