ufomammutJag föreställer mig att det här med att spela monoton psykedelisk doom inte är helt lätt — alla riff håller ju liksom inte för att spelas i mer än fem minuter. När Italiens Ufomammut i sina bästa stunder (Stigma; Stardog; Ammonia) pulserar i precis lagom otakt med ens blodomlopp och obevekligen pokar en strax över den centrala tyngdpunkten finner man sig till slut ofta med höfterna i någon sorts primaldans och pupillerna i bakhuvudet. Att Idolum som helhet sen inte lämnar något bestående intryck, minne eller mersmak är väl kanske bara som vilken god ritual som helst.

Och så är ju det här med bandnamn mycket viktigt.

Lyssna på myspaceRapidshare

Annonser