Årtiondets album 2000-2009 söndag, Feb 7 2010 

  1. Mayhem – Ordo ad Chao (2007) Spotify
  2. Deathspell Omega – Kénôse (2005)
  3. Fanisk – Noontide (2003)
  4. Drudkh – Forgotten Legends (2003)
  5. Katharsis – World Without End (2006)
  6. Menace Ruine – The Die is Cast (2008)
  7. Trollmann av Ildtoppberg – Arcane Runes Adorn the Ice-Veiled Monoliths of the Ancient Cavern of Stars (2003)
  8. Alcest – Le Secret (2004)
  9. Malicious secrets – From the Entrails to the Dirt (2005)
  10. Paysage d’Hiver – s/t (2001)
  11. Draugnim – Northwind’s Ire (2008) spotify
  12. Deathspell Omega – Si monumentum requires, circumspice (2003)
  13. Sleep – Dopesmoker (2003)
  14. Funeral Mist – Salvation (2002)
  15. Have A Nice Life – Deathconsciousness (2008)
  16. Neurosis – A Sun That Never Sets (2001)
  17. Velvet Cacoon– Genevieve (2004)
  18. Drudkh – Blood in our wells (2006)
  19. Sunn O))) – Oracle (2007)
  20. Electric Wizard – We live (2004)
  21. Sieghetnar – Erhabenheit (2009)
  22. Nadja & Black Boned Angel – Christ send light (2008)
  23. Darkspace– Dark Space I (2003)
  24. Stabat Mater – Above Him (2005)
  25. Nile – In their darkened shrines (2002)
Annonser

Fearthainne – s/t (2009) lördag, Jul 18 2009 

Fearthainne

Amerikanska Fauna är ett av de senaste årens mest intressanta black metal-band. De två släppen Rain (2006) och The Hunt (2007) visade tecken på både vision och stor talang men samtidigt en svårhet att få folk/primal-konceptet att fullständigt hålla igenom hela de entimmeslånga spåren.

De anonyma medlemmarna i Fauna utgör hälften av folk-projektet Fearthainne (iriska för ”regn”) som i likhet med Drudkh (Pіsnі Skorbti і Samіtnosti/Songs of Grief and Solitude) strukit elektroniska element ur visionen helt och hållet till förmån för gigantiska spår av långsam och vacker ritualistisk folkmusik. Spåren från black metal och ambient-scenerna är framförallt strukturell, låtarna följer en stegvis progression där varje tema och stycke får ge plats åt ett annat utan att återkomma i form av vers/refräng. Dubbelalbumet öppnas av ett massivt intro (Awaken) komponerat av Chet Scott — känd bland annat för att skapa drone/doom inspirerat av nordamerikansk indiankultur under namnen Blood of the Black Owl och Ruhr Hunter — som följs av fyra över halvtimmeslånga spår, var och en tillägnade en av fyra hednafestivaler för årstidernas brytpunkter (sommarsolstånd, höstdagjämning osv.).

Med endast enkla medel i form av gitarr, slagverk, violin, hackbräde (ett sorts stränginstrument) och omväxlande kvinnlig/manlig sång (den senare spöklikt påminnnande om Steve von Till) lyckas strävan att frammana de regnvåta skogarna i nordvästra USA utan det blir tråkigt (återigen, varje spår är trots allt +30 min). Till skillnad från tex. Ruhr Hunter så verkar inte estetiken bygga på någon utpräglad ursprungskulturell tradition, utan verkar till största del ha sitt arv från vit americana, vilket gör att primalsymbolismen (”The deer has fallen so that we may live”) känns aningen överdriven snarare än autentisk. Valet att enbart använda akustiska ljudkällor (förutom introt) är desto framgångsrikare och skapar en organisk ljudbild och tyngd som jag ofta saknar i mer ambientbetonade projekt med liknande anspråk. Ändå är det som framför allt annat gör Fearthainne till en unik upplevelse de intressanta kompositionerna, som i sin sparsmakade enkelhet ändå belönar upprepade lyssningar.

mediafire

Velvet Cacoon – Anise Royale (guitar tracks) onsdag, Feb 25 2009 

vc21

Velvet Cacoon deserve som sort of troll-of-the-decade award for putting the internets through more than two years of frustration and despair. It now appears that Atropine, a completely ambient record, is again delayed but will be released ”soon”. P aa opal poere p.33 (or whatever) was the code name for a black metal/shoegaze record that was going to be called Anise Royale but Josh, the person behind the band, decided to never finish the project. He did however post the guitar tracks (some with bass) on the Full Moon Productions forum a while ago and I have reuploaded the files for anyone interested. These are not fake and regardless a quite tragic hint of what could have been an exceptional record. In fact, some tracks like Marylux are quite enjoyable even in their present stripped-down state.

Oh and the images in my previous posts about VC have turned out to depict a person completely unaffiliated with the band (and for all I know the one probably does as well, I just like it a lot).

Download

Hej Vinterland måndag, Feb 23 2009 

pdh2597006Efter nedanstående hyllning till Immortal måste jag innan våren kommer bara tipsa om att två låtar från Paysage d’Hivers kommande släpp Das Tor ligger uppe på deras myspace. PdH är också i full färd att återutge hela sin demokatalog på egna bolaget kunsthall, där flera låtar går att ladda ner gratis. Både Ewig leuchten die Sterne och Schnee III komponerades till stora delar under PdHs i mitt tycke bästa period, vilket kanske märks tydligast i den fantastiska violinens återkomst (från spår som Welt aus Eis). PdH har varvat otroligt stämningsfulla black metal-epos med krispiga elektroniska verk (t.ex. Koenig winter) som också är väl värda en lyssning.

Cheers to Metal do Inferno for excellent rips of the two unreleased tracks!

Frostdemonstorm torsdag, Jan 29 2009 

photosession_1995_battles_in_the_north_05

När Immortals första nya skiva sen 2002 kommer ut senare i år kommer kanske de flesta inte komma ihåg att det fanns en tid då Immortal inte var en photoshopmem utan gjorde musik som var som från en annan dimension. På skivorna Pure Holocaust (1993) och Battles in the North (1995) manifesterade de oskiljaktiga Bergenborna Abbath Doom Occulta och Demonaz Doom Occulta sin vision om fantasilandet Blashyrk, en värld där en sorts evig psykedelisk vinter råder. Under denna era var Immortals musik fortfarande en otyglad kakofoni av våldsamt dynamiska slagverk och gitarriff som avlägsna ekon av en underbart vacker symfoni i en dånande snöstorm. Abbath’s röst – kärv som skare –  flaxar över den ”battlade” produktionen och reciterar Demonaz (lika skicklig med en B.C. Rich i handen som med synonymlexikonet) säregna poesi.

A spectral spiritkingdom rise
In stormscreens covered by eyes
Night emits its shadow
There is no difference
Between the ravens

(Cursed realm of the winterdemons)

Immortals artistiska storhetstid fick ett lite ironiskt slut när Demonaz drabbades av kronisk tendinitis i båda handlederna, en direkt effekt av att spela gitarr i för kalla miljöer. Abbaths låtskrivartalang började nu ostyrigt hämta allt mer inspiration ifrån klassisk heavy metal, något som kanske gjorde bandet större i Tyskland men resulterade i fundamentalt ospännande album som Sons of the Northern Darkness och Damned in Black.  Förutom hans avbilds parallela liv på internet kan Abbath ibland även ses göra Lemmy-imitationer med sitt hobbyband Bömbers.

Till skillnad från de andra stora norska banden från det tidiga nittiotalet (Mayhem, Darkthrone, Burzum, Emperor) gav inte Immortal upphov till någon egen subgenre, i alla fall inte i den mån att de fick horder av efterföljare,  och detta berodde kanske på deras stil är så svår att emulera. Ändå så kan man höra deras influens i så vitt skilda stilar som Paysage d’Hivers vinterdyrkan och Deathspell Omegas kanske lite väl knixiga bisvärmsattack i förrförra årets Fas – Ite, Maledicti In ignem Aeternum.

In the battlesky, we lie estranged
-Kings of the ravenrealm
We trample bejeweled thrones of the earth
In an age underdreamed of
Viewing myriad battles
-Yet our eyes sparkling, strident with strength

(Battles in the North)

MyspacePure HolocaustBattles in the North

Grouper – Dragging a dead deer up a hill (2008) fredag, Jan 16 2009 

grouper-draggingadeaddeerupahill

Där Groupers tidigare skivor har bestått av drömsk shoegaze med droneinslag är nya Dragging a dead deer up a hill till ytan betydligt mera naken och konventionell. Borta är syntmattor och basborduner och kvar är inte så mycket mer än Liz Harris staplade sångstämmor och gitarr. Bakom den rogivande fasaden finns dock en krypande känsla av oro, en dissonans i struktur snarare än klang, med den ensamma gitarrens lite nervösa anslag som ständig påminnelse. Det är helt vanliga poplåtar, men poplåtar som blivit dekonstruerade kring Liz utdragna sångteman på ett sätt som bitterljuvt återuppväcker och bevarar idealen från Groupers dronerötter.

MyspaceMegaupload

Årets bästa skivor tisdag, Jan 6 2009 

1. Nadja & Black Boned AngelChrist Send Light (drone/doom/crushpop)
2. Have A Nice LifeDeathconsciousness (shoegaze/drone/postpunk/indiepop)
3. NightbringerDeath and the Black Work (ortodox black metal)
4. PanopticonPanopticon (atmosfärisk black metal/crustpunk)
5. Menace RuineThe Die is Cast (hippie-drone)
6. Deathspell OmegaChaining the Katechon (progressiv black metal)
7. NadjaLong Dark Twenties (shoegaze)
8. PyramidsPyramids (shoegaze/experimentell metal)
9. DarkspaceDark Space 3.0 (ambient black metal)
10. Sunn O)))Domkirke (drone doom/ambient)

Kommer säkert ändra mig.

Panopticon – s/t (2008) måndag, Jan 5 2009 

collapsepostersmall_editEnpersonsbandet Panopticons beskrivning av sin musik som ‘anarcho pagan black metal’ väcker nyfikenhet. Pagan metal brukar beteckna en sorts undergenre till black metal och är en benämning som mest är förknippad med extremhögerband från östeuropa, men Panopticon står musikaliskt ganska långt ifrån den scenen och har uppenbarligen ett helt motsatt politiskt budskap till avarter som NSBM.

Det som är gemensamt är viljan att använda genrens mättade ljudbild till att ge liv åt en romantiserad förflutenhet, ofta med vemod och ett revolutionärt/reaktionärt budskap. Det jag finner mest intressant och berörande i Panopticon är den kollision mellan den urbana politiska samtiden och en primitivistisk längtan som hintas redan i genredeklarationen. Den betonghårda verkligheten gestaltas oftast av blytunga crustpartier och olika politiska samplingar, medan den hedniska naturlängtan tar sig uttryck i vacker och intensiv black metal. Redan i introspåret tas vi via gatans larm och konflikt till ursprungets kall till resning i form av tribalistiska slagverk, för att slutligen höra Emma Goldman deklarera anarkismens filosofi med rundgången från A.s nedstämda gitarr i bakgrunden. Black metal-estetiken i sig har mest likheter med sentida nordamerikanska band som Weakling och Wolves in the Throne Room, med flera paralella underströmmar som turas om att agera någon slags melodi i en böljande struktur. Som starkast blir det i spåret ”…speaking…” som med postrocksklanger och blastbeats vill skildra förslavade djurs stumma klagan (vad är mer allegoriskt för anarkoprimitivistisk frihetskamp än djur i bur?).

Det enda problemet med skivan är att även om DIY-mentaliteten när det kommer till produktion (och allt annat) skapar en väldigt omedelbar atmosfär så är det ganska krävande antalet gitarrstämmor ibland snudd på ohörbara. Som debutskiva är den mer lovande än fulländad, men har en energi och känsla av blodigt allvar som inte har funnits på BM-scenen på väldigt länge.

Lyssna och köp på myspacerapidshare 1rapidshare 2

Ufomammut – Idolum (2008) lördag, Jan 3 2009 

ufomammutJag föreställer mig att det här med att spela monoton psykedelisk doom inte är helt lätt — alla riff håller ju liksom inte för att spelas i mer än fem minuter. När Italiens Ufomammut i sina bästa stunder (Stigma; Stardog; Ammonia) pulserar i precis lagom otakt med ens blodomlopp och obevekligen pokar en strax över den centrala tyngdpunkten finner man sig till slut ofta med höfterna i någon sorts primaldans och pupillerna i bakhuvudet. Att Idolum som helhet sen inte lämnar något bestående intryck, minne eller mersmak är väl kanske bara som vilken god ritual som helst.

Och så är ju det här med bandnamn mycket viktigt.

Lyssna på myspaceRapidshare

Deathspell Omega – Veritas Diaboli Manet in Aeternum : Chaining The Katechon (2008) måndag, Dec 8 2008 

katechon1

”Han för mig i vall på gröna ängar,
han låter mig vila vid lugna vatten.”

Rapidshare

Sunn O))) – Dømkirke (2008) tisdag, Nov 18 2008 

splash2Sunn O))) wasn’t the first to play virtually rythmless music with droning guitars, but they are definitely the most famous, and arguably the cutting edge of the genre today. What is interesting is that the way they push the envelope for their sound isn’t by becoming more extreme and inaccessible. What Dømkirke is a prime example of is how successively adding conventional elements such as (clean) vocals and acoustic instruments to their perfected mauling distortion have created a whole new monster. This latest offering is recorded in the cathedral of Bergen, Norway, and makes use of the church’s resident organ.

Download from rapidshare – buy from Southern Lord

Draugnim – Northwind’s Ire (2008) söndag, Okt 12 2008 

There are thousands of examples on how mixing metal with folk music can go horribly horribly wrong and in my opinion only one solid example of the contrary — Ukrainian band Drudkh. That is until now, for that is exactly how talented Finnish relative newcomers Draugnim are. Certainly not for all tastes, but if you are the sort of person that deep down inside is secretly attracted to the thought of dying in battle on a misty mire in the Finnish taiga you must not miss this album! Every song on Northwind’s Ire is head above most pagan metal that has been produced, and is perfect for the season. I can only hope that this heralds a new era in the genre, as talented bands such as Walknut, Negură Bunget and even Blut Aus Nord are set to release new albums.

listen at myspacedownload promo from rapidsharebuy from the homepage

Something rotten in the state of Sweden tisdag, Sep 23 2008 

It seems to me that Swedish black metal has slowly been carving a new post-Marduk/Dissection niche for itself in recent years. Bands like Woods of Infinity, Shining and Lifelover are all playing demented black metal/pop with lots of samples and an emphasis on creating a sick atmosphere. The lyrical content also channels a different type of adolescency than the ”SATAN OPEN THE GATES!” themes of their 20th century predecessors, dealing more with urban misery and perversion but retaining the dislike of good taste and judgement. While Shining rather undeservedly seems to get the most attention and Umeå’s Woods of Infinity — the most talented of the trio — just make me feel physically ill (more on that some other time), I enjoy the sort of evil pop hits that Lifelover has produced lately. As is the nature of pop music, their albums tend to be a mix of filler material and great songs that stick to your mind immediately (only to inevitably fade though, leaving you with a feeling of what-was-the-fuss-about-in-the-first-place). Their new album Konkurs is due within just a few days, which they will promote by playing live in Stockholm this Sunday. Also, some of their better songs, including M/S Salmonella and Mental Central Dialog are available for free from their webpage.

Electric Wizard & Reverend Bizarre – Split (2008) onsdag, Sep 17 2008 

Sometimes I get a feeling that every time Electric Wizard is releasing a new album or merch design, there is an entrenched discussion about whether it should feature: a bong, a cross, a goat, robed figures, nuns, nudity or zombies — usually resulting in half the list being included. Still, there is no question of how good ‘Wizard are at their craft. Records like Dopethrone, We Live and last year’s Witchcult Today are in their groovy stoner-haze splendor perfect examples of the difference between playing the guitar and playing the guitar — as shown by Jus Oborn and Liz Buckingham. Now The House on the Borderland — which is their contribution to this split with equally traditionalist Finnish band Reverend Bizarre — does not stand up very well to the quality of EW’s back-catalog, but is still a solid track. On the other hand, RB’s cover of classic Finnish black metal act Beherit’s The Gate of Nanna is an amazing vinyl-smelling retrotrip complete with cheesily spoken vocal passages and Omen choirs. It really warms my heart that there are people who persist in their quest of recreating the 70s, honoring Sabbath and find the riff.

Reverend Bizarre myspaceElectric Wizard myspaceDownload the SplitBuy it

Eldrig – Mysterion (2008) måndag, Sep 15 2008 

The latest album of the creative soul behind arguably the best band to carry the ‘NSBM’ stigma — Portland’s Fanisk — sees Eldrig take their previously rather neoclassical influences even further. In fact, though I have enjoyed Eldrig’s earlier efforts, the first impression of Mysterion is that it there are moments that bring to mind less flattering references such as cheesy synth-enthusiasts Dimmu Borgir and even (*shivers*) progressive metal. Fortunately, Eldrig is a good bit more sophisticated than that, and further listens reveal the highly evolved sense of song structure that has always been a strong point of Eldrig and Fanisk. This, and the trademark epic crescendos, use of organs (though i suppose not very ‘organic’ organs) and geometric mysticism in both lyrics, presentation and arrangement make this as good a release as any of Eldrig’s. Still, my hope is that the promised Fanisk album Insularum will be the one that sets a new standard in the neoclassical/symphonic black metal genre.

Listen at MyspaceDownload from RapidshareBuy from Supernal

Nästa sida »